Måndag 20 augusti 2018

Västerbottens Mellanbygd

Annika en ofrivillig bakåtsträvare

Som elöverkänslig är du ständigt ifrågasatt och kan ofta uppfattas som en bromskloss för den samhällsutveckling som andra hejar på. Annika Löfbom har drivit igenom elsaneringsbidrag i två kommuner och har nu bott i sitt drömboende i tio år.

Sikeå hamn · Published aug 6, 2018 at 07:15

När Mellanbygden besöker Annika Löfbom i Sikeå hamn är det ett ovanligt journalistiskt uppdrag. På morgonen har jag duschat utan schampo och avstått deodoranten och vid ankomsten godkänns jag i dofttestet. Mobilen, om än en omodern knapptelefonsvariant, förpassas snabbt till en plåtask. Därmed är det en neutral reporter som kliver in i det elsanerade huset.

– Det som kommer som ett brev på posten med elöverkänslighet är allergier och allt möjligt. På köpet blir vi lite som privatdetektiver, säger Katrin Westling från Bygdeträsk, som hälsar på väninnan Annika Löfbom.

De har båda plågats av elöverkänslighet under lång tid. För Annika Löfboms del är det nästan 20 år sedan den avgörande händelsen, som än idag gör henne alldeles kall inombords.

På väg till ett bröllop i Norrbotten passerade hon och maken Lars med bilen under en högspänningsledning, samtidigt som mobilen som hon höll i handen ringde. Allt blev svart och det var sista gången hon rörde en mobil.

– Att vara elöverkänslig är som Stålmannen och kryptonit. Du blir helt tom och vill bara ligga ned.

Efter händelsen 1999 blev tillvaron tuff för Annika, då boende i Bureå. Hon tålde varken mobiltelefoner eller spisen hemma och jobbet som barnskötare blev till slut ohållbart.

Det blev i allt större utsträckning ett liv i husbil, fram till att hon och Lars började bygga drömboendet i Sikeå hamn, som stod klart tidigt under 2008. Elsaneringsbidrag, som hon slagits för och fått igenom i Skellefteå kommun, blev verklighet även i Robertsfors.

– Vi pratade sunt och klokt med politikerna, men det gick inte på en kvart. Beslutsvägarna är i alla fall kortare i Robertsfors, säger Annika Löfbom.

Huset är energimässigt som en 60-talskåk, saknar isolering och är byggt ur allergisynpunkt. Viktigast är det inplåtade pannrummet, där transformatorn och nätomkopplingen tar bort "spikarna" och skickar in tolv volt ren el i huset.

Den som är elöverkänslig får ofta rollen som den ofrivilliga bakåtsträvaren. För de flesta som besöker sjukvården är det en trygghet att hamna i en miljö utrustad med den senaste tekniken. För den elöverkänslige är det en mardröm. Det fick Annika Löfbom erfara när hon hamnade på sjukhus med förmaksflimmer tidigare i våras.

– Jag och Lasse firar 50 år tillsammans i år, men när de gav mig elbehandling för hjärtproblemen, då tog jag farväl.

– Kliver du över tröskeln på en hälsocentral får du vård, men för mig är det som att ha astma och så sitter det sju björkar där inne.

Hon betonar även vikten av att det elfria rummet på infektion på NUS i Umeå får finnas kvar. Annars är risken att de elöverkänsliga inte alls hjälps av att uppsöka vården.

Även i frågan om 5G, femte generationens trådlösa system, blir de elöverkänsliga en kil i maskineriet. I dagens snabba utveckling blir Elöverkänsligas Riksförbund en av få röster som kräver att miljö- och hälsokonsekvenserna ska analyseras innan tekniken tas i bruk.

– Förbundet hörs och syns. Ibland tycker folk att vi är en terrororganisation – ständigt återkommande – men vi hjälper fler än oss själva, konstaterar Katrin Westling.

Hösten 2018 markerar inte bara paret Löfboms tioårsjubileum i Sikeå hamn. Det är också valtider och inom politiken handlar det mesta om stora visioner om utveckling och tillväxt. Men vem företräder människorna som ställer de obekväma kraven och som är samhällets ofrivilliga bakåtsträvare?

– Annika är ingen bakåtsträvare, utan vill kunna leva det liv som hon vill göra. Som kommun bör vi ha ambitionen att möta individen, säger kommunalrådet Patrik Nilsson.

5

Utbyggnaden av 5G är något elöverkänsliga är kritiska till.